Hisingens himmel var svartgrå och strålkastarskenet kallt. Det regnade över Bravida arena när Andreas Johansson för sista gången klev ut som Norrköpingsspelare från en fotbollsplan.
Men han var varm inombords, och leendet syntes gång på gång.
- Att få uppskattning genom att tusentals människor står och sjunger ens namn. Det är klart att man blir otroligt glad och stolt över att ha presterat någonting som de tycker om, säger Andreas Johansson till TT och fortsätter:
- Det har alltid varit en ömsesidig kärlek mellan mig och våra supportrar. Jag är glad över att ha fått vara i den här fina klubben i sju säsonger. Jag har bara missat fem allsvenska matcher och aldrig blivit utbytt.
Verkningslös vinst
IFK Norrköping gjorde vad de behövde. Men 1–0-segern mot Häcken, efter mål av Simon Skrabb med fenomenalt förspel av Simon Thern, hade ingen verkningsgrad i tabellen. Den hjälp som hade behövts från Kalmar FF mot AIK, den kom aldrig.
- Jag fick ta ett SM-guld med Norrköping och hade önskat att vinna ett till i år. Vi tog 65 poäng och normalt sett vinner man guld på det. Men grattis till AIK. De har bara förlorat en match och gjort en fantastisk säsong.
Medan guldfirandet brakade igång på en annan kust, 30 mil bort, hyllades lagkaptenen Andreas Johansson och hans lag av Norrköpingsfans som täckte hela den östra läktaren och lite till.
”Ante, Ante, Ante!”, var det som fansen mest sjöng. Men även ”Daja” (Daniel Sjölund) och ”Jensa” (tränaren Jens Gustafsson) hördes från den gigantiska unisona kören.
Alla tre ropades i tur och ordning fram för att få megafonen i handen och dra igång var sin sång tillsammans med läktarfolket.
”Allt för klubbmärket”
- Detta kommer jag att sakna otroligt mycket. Jag har varit lagkapten för ett av Sveriges bästa fotbollslag. Vi spelar i mitt tycke en väldigt bra, attraktiv och offensiv fotboll. En fotboll vi kan stå för och som våra fans verkligen vill se. Och vi ger allt för klubbmärket. Då får man den här uppskattningen, säger ”Ante” Johansson medan han står ensam ute i hallen på Bravida arena och spejar efter sin familj.
Han vill krama dem en gång till och säga hejdå innan de reser ner till Halmstad medan han fortsätter silverfirandet och resan till Norrköping.
- Familjen har redan flyttat ner till Halmstad och barnen har räknat ned. Först var det tio matcher kvar, sedan nio och nu är det slut. Nu är längtan efter att pappa ska komma hem över. Detta känns helt rätt.
TT: Vad vill du göra med HBK när du nu kommer tillbaka hem?
- Vi ska bygga upp någonting där och förädla det som finns. Jag ska försöka hjälpa klubbens ungdomar så att vi blir ett bra superettanlag och kan ta oss upp i allsvenskan.