Hockeyvärlden skakas av uppgifterna om övergrepp under Stanley cup-slutspelet 2010. Rookien Kyle Beach utsattes för sexuella övergrepp av en tränare. En person som hade makt över hans karriär – och som utnyttjade den makten på det absolut fulaste sätt möjligt.
Informationen om övergreppen nådde klubbledningen, som aktivt valde att mörka dem. En idrottslig seger var viktigare än människan Kyle Beach.
Först nu, elva år senare, kommer sanningen fram. Flera tränares huvuden rullar och ligan väljer att sudda ut förövarens namn från Stanley cup-pokalen.
Även Hockeysverige skakar.
Experten och den tidigare hockeymålvakten Erik Granqvist berättade i Viaplay Hockeys podcast om övergrepp han utsatts för under inkilningen i Luleå hockey. Övergreppen beskrivs detaljerat, men det som sätter spår i mig är när Granqvist berättar hur han mådde efteråt.
”Jag kommer ihåg när jag ställde mig i duschen efteråt. Jag kände inte min kropp. Jag kollade mig i spegeln och det var bara helt tomt i ögonen. Jag hade blivit medlem i laget, men jag förlorade en del av mig själv. En del jag egentligen aldrig hittade tillbaka till, förrän jag lyssnade på Kyle Beach.”
Kyle Beach och Erik Granqvist är beundransvärda. De talar om det värsta de upplevt, händelser som ärrat dem för lång tid framöver och som tvingade in dem båda i missbruk.
Samtidigt intervjuas hockeylegendarer om kulturen de själva upplevt under decennier i ishockeyn. Börje Salming, Sveriges kanske genom tiderna främste ishockeyback, säger till Expressen att han själv var med och inkilade nykomlingar – även om han ”bromsade” en del ”hårda dumma grejer” när han blev äldre.
Alla vittnar om samma sak. Alla är ledsna för Erik Granqvists skull. Alla vittnar om att de känt till att kulturen finns.
Nicklas Lidström – ytterligare en aspirant på titeln Sveriges bästa back – säger, också till Expressen:
– Jag tror och hoppas att den här kulturen inte är lika stark inom hockeyn i dag, men på något sätt finns det säkert kvar någonstans.
Uppenbarligen finns den kvar.
Det som hände Kyle Beach hände inte för 40 år sedan, inte ens 20. För elva år sedan utsattes han för sexuella övergrepp som sedan tystades ner av klubbledningen.
När våra främsta hockeylegendarer nu, tio, 15 och 20 år efter att deras aktiva karriärer tagit slut, berättar om att de sett, hört och själva genomfört liknande saker klingar det illa. Varför nämndes det inte med ett ord under den aktiva karriären – eller under de tiotals år som passerat sedan de slutade? Varför krävs det att Kyle Beach och Erik Granqvist utelämnande berättar hur det satte spår i dem som kanske aldrig läks?
På en sida i den här berättelsen har vi två före detta spelare som visar mod.
På andra sidan: en bunt fegisar som borde ha snackat för längesen.
