Friidrotts-EM på Ullevi, Ljungskile SK:s resa upp i allsvenskan, VM-festerna i motocross och orientering, O-ringen, Lysekils Women´s Match, Kroppskulturs två avancemang till elitserien och individuella idrottare som Mustafa Mohamed, Meraf Bahta, Mattias Carlsson och Marcus Kinhult.
Det är några av de sportsliga evenemang och namn som jag bevakat sedan jag blev en del av Bohusläningens sportredaktion oktober 2002. Det har varit otroligt kul och gått i ett rasande tempo och det är sällan man har fått tid att reflektera. Förrän nu – när det dags att summera en epok i livet.
Resultat och rekord i all ära: Men det är möten med människor som jag kommer att ta med mig när jag lämnar Bohusläningen. Alltid människorna.
Självklart mina närmaste kollegor under dessa år: Karin, Christer, Erik, Mattias, Torbjörn och Håkan och alla andra jag arbetat tillsammans med. Men också de som jag har skrivit om och vars berättelser fastnat hos mig.
Som Meraf Bahta. Dagen före julafton träffade jag henne på skolan i Stenungsund för att ge henne beskedet att hon tilldelats Bohusläningens Guldmedalj. Senare på kvällen kom ett samtal som förändrade hennes liv. Den Eritreafödde löparen hade beviljats svenskt medborgarskap efter fem års kamp. Åtta månader senare blev hon europamästare på 5 000 meter.
Eller Martin Norrman som jag träffade en höstkväll i Dingle. Martin berättade i en lång öppenhjärtig intervju om hur det är att leva med giftstruma, diabetes och Addisons sjukdom. Men han talade också om sin oerhörda tacksamhet till livet och hur han mådde bättre tack vare att träna cykel.
Dwight Cunningham och Pia Edvinsson var båda elitspelare i svensk basket under 80-talet. Pia blev svensk mästare och gjorde ett 60-tal landskamper. Dwight var stor publikfavorit i Söderhamn och Järfälla. De blev också goda vänner, men förlorade kontakten. 25 år senare hittade de varandra – på Facebook. Sedan fem år tillbaka bor de tillsammans i Uddevalla. Jag träffade dem vid köksbordet i somras för ett långt samtal.
Intervjun med den förre Oddevoldspelaren Robin Ganemyr och Håkan Andersson, världsmästare i motocross 1973, är också ett par möten som fått mig själv att fundera och gett tid för eftertanke. Och som kommer att leva kvar. Jag är tacksam att det finns människor som vill sätta sig ned och berätta sin historia.
Tack för den här tiden! Må så gott så kanske vi ses där ute. Nu går jag vidare mot nya utmaningar. Aronsson
