Jerringpriset 2017 går nämligen till historien som en av de mest meningslösa folkstormar Sverige upplevt sedan Per Oscarsson strippade i Hylands hörna annandag jul 1966, när Sveriges television tog bort tjuren Ferdinand ur Kalle Ankas jul eller när Igloo-glassarna 1997 plockades bort ur sortimentet.
Vi måste till att börja med fastslå en sak. Jerringpriset är en popularitetstävling. Det finns ingen jury eller prestationsskala och det spelar heller ingen roll vad en statistiskt säkerställd undersökning, Saidas kristallkula eller spelbolagens odds hade visat. De supportrar som röstade flest gånger vann. Grattis till er och vinnaren förstås.
Alla nominerade är för övrigt värda vår respekt för sina fina prestationer. Men istället för att glädjas över den fantastiska nivån på svensk idrott så har det den senaste veckan istället raljerats och hånats, ifrågasatts och rasats. Inte bland de inblandade idrottarna, men många andra har känt sig så kränkta eller upprörda att det kokat i media – och inte minst i sociala medier.
Där har prestationerna ställts mot varandra – en smått komisk övning bara det. Det har även dragits in annat i debatten som till exempel röstningsreglerna och att resultatet var ridsportens reaktion mot mediebevakning. Till det kom ett allmänt pajkastande och förlöjligande jämförelser kring de inblandade idrotternas prestationer och så vidare. Det drogs till och med paralleller med fria val vad nu det har att göra med exempelvis Jerringpris eller Lets’s dance.
Det har också framförts synpunkter på att Jerringpriset borde läggas ner. Det tycker inte jag. Det enda vi behöver lägga ner är det trams jag har försökt beskriva här ovanför.
Som allt för ofta har det talats och skrivits innan det har tänkts klart eftersom det är lättare att ondgöra sig över oviktiga saker då det kräver betydligt mindre tankekraft än inför verkligt stora frågor och problem.
Vi kanske bör, nej ska tona ner den här löjliga debatten eftersom den sänder märkliga signaler till de idrottsungdomar som nu växer upp och som alla verkar rörande överens ska ägna sig åt fair play och god sportsmannaanda där man kan ta en förlust med samma värdighet som man hanterar en seger. Ett bra tips är då att föregå med gott exempel!
Tycker man olika kan man försöka sig på en riktig debatt någon gång. Man kan vara oense, men också respektfullt överens om att inte vara överens och sedan gå vidare med viktigare frågor – för de finns verkligen.
Till sist: Snart finns det dessvärre en risk att svenska folket rasar och beter sig om att rätt eller fel låt vann. Var inte en av dem. OK?
