Pontus Almquists artikel den 12 februari om lönefrågor är värd en kommentar. Han citerar LO, som i en rapport visat, att femtio toppdirektörer i svenska bolag nu tjänar 60,8 gånger mer än genomsnittet för en industriarbetare. Enligt skribenten är detta visserligen uppseendeväckande för de flesta, men, skriver han vidare, "alternativet till dessa stora löneskillnader är så mycket sämre". Och längre fram heter det, att "utan ordentliga inkomstklyftor som de vi har idag skulle Sverige sluta utvecklas". Sitt resonemang kallar han "realpolitiska fakta". Osökt kommer jag att tänka på den legendariske finansministern Gunnar Sträng, som en gång på sitt grötmyndiga vis tillrättavisade Astrid Lindgren, som haft fräckheten att protestera mot att hon fått över 100 procent i inkomstskatt. "Sagotanten", som han nedlåtande kallade henne, skrev då en numera klassisk saga om Pomperipossa, vilken slog knockout på den självsäkre ministern i andra ronden.
LÄS MER:Inkomstklyftor är ett nödvändigt ont
Pontus Almquist sitter i ett annat elfenbenstorn benämnt Liberala nyhetsbyrån och påstår utan minsta belägg, att hans kontroversiella åsikter är "realpolitiska fakta". I hans artikel finns en intressant undertext, som jag förklarar med hjälp av en liknelse. Vi tänker oss ett fågelbord i en trädgård. Där sitter de stora och mest framfusiga flygfäna – eliten i fågelvärlden – och smörjer kråset, medan de små och ängsliga får hålla till godo med de smulor, som faller till marken från de rikes bord.
En "vanlig människa" tycker, att detta är orättvist, men enligt liberalen Almquist är det just så det ska gå till i människornas värld, ja där är "ojämlikheten ett nödvändigt ont". Hans försvar av de groteska löneskillnader, som LO pekar på, är dessutom en ren förolämpning av de toppdirektörer, som åtnjuter dessa fantasilöner. Dessa personer är säkert mycket effektiva, men skulle pengarna vara deras enda drivkraft? Blir den som gång på gång får enorma löneförhöjningar automatisk en ännu bättre chef? Har man inte nått toppen, om man tillhör den yppersta eliten? Finns det en högre nivå?
Pontus Almquist representerar Liberala nyhetsbyrån. Hans inställning är typisk för den ökända nyliberalism, som pedagogiskt sammanfattades av ABBA:s kända sångtext "The winner takes all". Denna syn på världen symboliserades för några år sedan av skräckfiguren Gekko i en film om Wall Street, när råkapitalismen i USA löpte amok. Hans valspråk var "Girighet är en dygd". Denna urartning resulterade i den allvarliga finanskrasch, som fick svåra följder också i vårt land. I min naivitet trodde jag, att finanshajen Geckos idéer var ett minne blott.
Det fanns en gång något som kallades socialliberalism. Det var på Bengt Westerbergs tid. Då hade liberalerna, kallade Folkpartiet, över 20 procent i opinionsmätningarna. Dagens motsvarighet riskerar att ramla ur riksdagen. Denna tidning brukar marknadsföra sig som liberal, ett oklart ord i våra dagar. Den text jag här har diskuterat presenteras som tidningens ledare. Är dess form av liberalism också Bohusläningens? Läsarna skulle säkert uppskatta ett klargörande svar på denna fråga.
Carl-Axel Backman
Svar direkt:
Bohusläningen har sedan många år inte osignerade ledare. Varje skribent står för sina egna åsikter. Sveriges liberala tidningar samarbetar via Liberala Nyhetsbyrån, som producerar texter med kommentarer till riks- och utrikespolitik. Almquist svarar här ovan mot Irgards kritik, som tematiskt sammanfaller med Backmans.
Sedan grundandet 1878 är Bohusläningen en "frisinnad och folkvänlig" tidning. Men som en av tidningens (numera ganska många) ägare, Peter Hjörne, uttrycker det: "Den liberala famnen är vid". (GP 17 januari 2015) Marknadsekonomi, fri konkurrens och människors frihet är liberala värden. Det är också värden som står i motsats till en socialistiskt motiverad stark utjämning av inkomster, som den som LO förespråkar.
LÄS MER:Inkomstklyftor ger inte utveckling
Almquist text är inom den "vida famnen" som liberalismen är. Argument, ordval, nyanser och konkreta policyrekommendationer kan dock växla mellan skribenter och över tid. Läsekretsen får därför ta del av en mångfald av åsikter, vars syften också är att locka till öppen debatt och meningsutbyten, vilket Irgard och Backman förtjänstfullt har bidragit till.
Karl af Geijerstam
ledarskribent och debattredaktör