Med snön på marken och ljusslingorna i alla fönster påminns vi i dessa adventstider om vårt eget historiska ljus. Både som individer och som samhälle. Det är nu i juletid som vi i sekulära landet lagom värnar vår kristna historia som mest. Vi propagerar för pepparkaksgubbar och julavslutningar i kyrkan och lussefirande med obligatorisk närvaro för alla barn i skolan, samtidigt som vi slår rekord i frosseri och konsumtion och politiskt skanderande kring ”kristna värden” och ”återvandring” i samma mening. Visst säger det något om oss och nutiden?
LÄS MER:Marielle Peterson: Det kanske även är barnens räddning? Vår familjs räddning?
LÄS MER:Livspusslet går inte ihop – oavsett vad en elvabarnsmamma säger
”En främling skall du inte förödmjuka eller förtrycka. Ni har ju själva varit främlingar i Egyptens land.”
”En och samma lag skall gälla för den infödde som för främlingen som bor mitt ibland er.”
”Han skaffar den faderlöse och änkan rätt, han älskar främlingen och ger honom mat och kläder. Också ni skall älska främlingen för ni har själva varit främlingar i Egyptens land.”
Detta är citat ur gamla testamentet. Väldigt ljusa citat om du frågar mig. Adventsljusa, rentav.
Gamla testamentet utgör inte bara första delen av Bibeln, utan även första delen av judendomens Torah. För muslimer betraktas Koranen som det ”sista testamentet” – där samtliga tidigare profeter och deras uppenbarelser ingår i den religiösa kedjan: från judendom till kristendom till islam.
Gamla testamentet förenar alla tre stora världsreligioner: Vi är syskon.
Vi köper oss ur såväl skuld som skam, sorg och tvivel om livets tappade meningar och ensamhetens vråldjup
Den mest etablerade övertygelsen i Sverige i dag är dock icke-tron. Det vill säga idén om att livet blir som det blir och går som det går utan inblandning av diverse krafter i universum. Vi – som i svenska invånare – lutar oss värderingsmässigt, enligt World values survey, mot en slags sekulär radikalism. Vetenskap, myndigheter, politiker och produktion kommer tillse att allt fixar sig. Vi ber i alla fall inte rakt ut i tomma intet. Vi är ”self made” och botoxar oss till vår inre frid. Vi firar kulturell jul och shoppar julklappar på black friday-rean. Vi bidrar till försäljningsrekord som förstärker idén om konsumtionssamhällets förträfflighet och miljödårarnas oförstånd. Vi köper oss ur såväl skuld som skam, sorg och tvivel om livets tappade meningar och ensamhetens vråldjup.
LÄS MER:Tänk vilken belastning jag har varit för samhället
LÄS MER:Palestina ligger inte längre bort än ett ärende till stan
Sekulär radikalism är dock inte ett neutrum. Det är särskilt inte att omfamna mångfald trots att vi skrivit avtal om att värna mänskliga rättigheter. Majoritetssamhällets fördömande av från normen avvikande attribut är inte nådigt. Minoritetskulturer diskrimineras och särskilt i den politiska sfären är begreppet ”muslimer” plötsligt synonymt med ”extremister”.
Förflyttningen av gränser skedde utan att vi märkte av det – likt normaliseringen vid våld i nära relation. Den här begreppsförskjutningen utgör ett kollektivt våld där ena parten – majoritetssamhället – i dag härskar hänsynslöst gentemot en part med strukturellt sett mindre inflytande. Den sekulära radikalismen innebär inte frånvaro av värderingar eller ett neutralt ställningstagande. Just nu angränsar det snarare intolerans mot oliktänkande. Både politiskt och individuellt har värdeförskjutningen i samhället gått från mångfald till enfald – på väldigt kort tid. Hur ofta dömer vi inte varandra – utan egentlig grund – för att fokusera bort från egna problem och öka vårt självvärde?
Det enda som funkar för mig i tider av självtvivel är att räcka ut en hand
I stället för att se bjälken i vårt eget öga, fokuserar vi på flisan i vår broders öga.
För mig funkar det inte. Jag har köpt ljusslingor i år igen för att mota mörkret. Det blev ljusare men jag känner mig ändå ensam, misslyckad, ledsen och rädd emellanåt. Det enda som funkar för mig i tider av självtvivel är att räcka ut en hand. Att göra något gott för någon annan än mig själv. Handlingen omvandlar negativ energi till något konstruktivt och motar mörka tankar. Att ta med en extra unge ut till pulkabacken; bjuda kollegorna på saffransbullar; göra en insamling för barnen i Jemen – gör livet ljusare. Oavsett om en är religiös, andligt orienterad eller helt sekulär går det faktiskt att rikta uppmärksamheten mot det goda. Det välvilliga. Det generösa. I oss själva. I andra. Också i juletid.
Ljuset kan vi alltid följa.
