Jag sitter vid mitt skrivbord och läser på ett nytt ärende. En kvinna som tvingats fly med sitt barn sent en kväll. Kvinnan har känt en längre tid att hon måste lämna, annars kommer han döda henne. Han har misshandlat henne många gånger. Han har spottat på henne, dragit henne i håret och förnedrat på alla sätt.
Liksom 90 procent av alla kvinnor som misshandlas av män de lever med säger hon att det är de kränkande orden som är värst. Det gör extremt ont att barnens pappa säger hemska saker till dem inför barnen.
Mannen har sett till att kvinnan inte har några andra nära relationer kvar och sakta men säkert begravt hela hennes självkänsla. Hon har hört honom säga så många gånger hur ful, fet, äcklig och värdelös hon är att hon nu ser sig själv genom hans ögon.
När kvinnan blev gravid fick hon ofta slag mot magen. Varje gång var hon lika rädd att barnet skulle skadas eller dö i magen. Hon hoppades hela tiden att mannen skulle ändra sig. I två dagar efter att dottern hade fötts höll han upp. Sedan började helvetet igen. Det blev till och med värre eftersom han blev ännu mer arg över att flickan grät på nätterna. Kvinnan hade tidigare inte brytt sig jättemycket om hon skulle överleva natten eller ej. Men när dottern föddes hade hon ett annat liv att skydda.
Kvinnan planerade sin flykt noga. Hon visste att om mannen skulle upptäcka det kunde det vara det sista hon gjorde. Hon fick till slut kontakt med en vän som kom och hämtade henne en kväll medan mannen var ute. Flykten lyckades och de hamnade på ett skyddat boende på annan ort. Där fick hon hjälp att göra en polisanmälan. Samma anmälan jag sedan fick på mitt bord. Jag hade sedan flera långa förhör med kvinnan där hon berättade den ena hemskheten efter den andra.
Det finns människor som på riktigt tror att kvinnor ofta ljuger ihop historier som dessa. Jag skulle vilja säga att det är ovanligt.
Hon ansökte om kontaktförbud och fick det beviljat av åklagaren. Vid ett tillfälle berättade hon för mig att både hon och dottern äntligen började känna sig lite trygga igen.
Nästa gång kvinnan ringde mig kunde hon inte sluta gråta. Mannen hade fått rätt till umgänge med dottern. Dottern hade gråtit, skrikit och kissat ner sig och ville inte träffa den så kallade pappan – enligt mig borde han inte få kalla sig pappa efter allt han gjort. Dottern skulle lämnas till socialtjänsten, och tvingades åka flera mil för att träffa pappan. Mamman var förtvivlad. Hon hade tidigare flytt av rädsla för sitt och dotterns liv från samma man. Nu hade en domare bestämt att han hade rätt till umgänge med barnet. Om mamman inte samarbetade skulle hon riskera vårdnaden.
Jag är medveten om att mannen i detta läge ännu inte var dömd för misshandel eller grov kvinnofridskränkning. Numera hade han även blivit dömd för barnfridsbrott vilket är ett steg i rätt riktning.
Det finns människor som på riktigt tror att kvinnor ofta ljuger ihop historier som dessa. Jag skulle vilja säga att det är ovanligt. Den som däremot har misshandlat och kränkt någon skulle tjäna på att ljuga.
Jag har själv mina barn varannan vecka. Det är väldigt tufft att vara ensam förälder. Om man har en vettig och snäll förälder till sitt barn så vill man dela sitt föräldraskap med hen. Varför skulle man inte vilja att barnet får träffa sin pappa om han är en snäll och bra människa? Varför skulle man frivilligt lämna allt och bo isolerad på annan ort? Varför skulle socialtjänsten göra bedömningen att kvinnan behöver bo på ett skyddat boende? Varför skulle polisen inleda en förundersökning? Varför skulle en åklagare bevilja kontaktförbud?
Och en sak som är obegriplig är att man inte lyssnar på barnen. Ge barnen ett eget ombud i varje vårdnadstvist. Jag kan inte tänka mig ett större svek för ett barn än att tvingas umgås med en person som misshandlat och kränkt ens mamma. Till alla som jobbar med lagändringar – vi måste göra allt vi kan för barnen, och det nu. Att umgås med en våldsam förälder är inte barnets bästa.
Till alla barn (och vuxna) – om du eller någon i din närhet lever med våld, kränkningar eller sexuella övergrepp, berätta för någon vuxen du litar på. Om du upplever att ingen lyssnar, skrik högre eller prata med en annan vuxen. Om det är akut, ring 112.
Jag vill sända kärlek och styrka till alla som kämpar. Och jag beklagar från djupet av mitt hjärta till mamman som nyss förlorade sin son. #lextintin
Emma Andersson
Polis
LÄS MER:Krönika: Använd inte polisen för att skrämma era barn
LÄS MER:Dags att ta upp den knutna handen ur fickan – det här blir mitt år
LÄS MER:Några veckors slit för att förändras – det skiter sig alltid