När Metoo exploderade hösten 2017 tänkte jag och många med mig – ”äntligen!” Det finns de som tror att det handlade om hämnd, om gemensam bestraffning och om att hänga ut. Män protesterade högljutt, rädda att förlora makt och privilegier. Metoo fick allt från skådespelare, jurister och präster till militärer och sexarbetare att formera sig.
Över 70 upprop med mer än 100 000 namnunderskrifter, det är overkligt. Så många yrkesgrupper och sammanhang med egen hashtagg. Från att ha varit varje kvinnas enskilda skuld och skam, synliggörs nu något så stort att det svindlar. Vi är så många! Det har drabbat oss alla. Vi har haft olika sätt att hantera det, men känslan av skuld och skam bär vi gemensamt. Det är den känslan som tystat oss.
LÄS MER:Vi är extra allt – den svenskhetens lov stämmer jag gärna in i
LÄS MER:Nu är det dags att skjuta sorgen åt sidan
Metoo möjliggjorde berättandet och därmed kunde ett inbyggt samhällsproblem belysas. Så borde det i alla fall ha blivit. Media vill ha klick på rubriker och i stället för att lyfta viktiga frågor om ett patriarkalt samhälle, en kultur, struktur och ledningsansvar så hänger snart namn på löpsedlarna. I stället för fokus på vad kvinnor i alla tider behövt utstå flyttas fokus och debatten kommer att handla om helt andra saker.
Min känsla är att Metoo till slut är så laddat att vi inte ens vågar fortsätta. Behovet är inte förändrat. Kränkningar och maktspel fortsätter. Det blev en oförklarlig vändning, plötsligt sågs kvinnor som förövare. Det har tagit mig flera år att samla mod, kraft och ork att lyfta ämnet, igen.
Vänd på det resonemanget. Är det inte helt enkelt bedrövligt att män tar sig rätten och utsätter kvinnor för övergrepp?
Metoo behövs. Tyvärr. Fortfarande. Det borde inte vara nödvändigt! Unga kvinnor ska inte behöva stå ut med det vi stått ut med. Nästa gång jag får händer på min kropp, som jag inte vill ha, då struntar jag i om det blir dålig stämning. Det är inte mitt ansvar. Faktiskt! Det är inte kvinnans ansvar att vi blir diskriminerade, nedgraderade och illa hanterade. Vi har tyvärr varit delaktiga, vi har hållit tyst, dansat undan, slätat över. Det är slut med det nu.
LÄS MER:Jag vill aldrig tillbaka till hur det var innan
LÄS MER:Jag är säker på att alla farmödrar i världen hade gjort samma sak
Metoo var inte i onödan, det har inte gått för långt. Vänd på det resonemanget. Är det inte helt enkelt bedrövligt att män tar sig rätten och utsätter kvinnor för övergrepp? Kan vi för en gångs skull kalla saker för vad de verkligen är? Spelar ingen roll om det är en kollega, chef, eller okänd person på dansgolvet. De tar sig en rätt de inte har. Det behöver vi säga, och stå för. Jag har ta mig tusan dansat undan för sista gången. Det sitter inte i några väggar, det sitter i personer.
Alltid vill någon belysa att det finns bra män också, ingen påstår heller något annat. #metoo har visat vidden och det är dags att agera. Arbetet med förändring måste ta fart, ord måste bli till handling och det behöver starta, ske och fortsätta hos alla män. Bästa dagen är kanske på internationella mansdagen 19 november. Jag vet inte en enda man som tycker det är ok att döttrar, fruar och systrar får dickpicks sänt till sig, blir diskriminerade i yrkeslivet eller ses som allmänt villebråd. Det är dags för #metoo 2.0 och för det behövs DU också!
